Kerstin eldar på sommaren

Svett och sot är Kerstin Ribers vardag som eldare s/s Blidösund. Ett tungt jobb som sköts på samma sätt som i början på seklet.

På kajen nedanför slottet skiner eftermiddagssolen och passagerarna trängs för att komma på. Ombord väntar kall öl i serveringen eller trerätters middag i restaurangen. Ett sista test av ljudet för jazzkonserten som snart ska börja. För den som någon gång undrat hur en ångbåt fungerar, och har fungerat de senaste hundra åren kan man som besökare klättra ned i maskinrummet och se själv.

Att vara i maskinrummet är som att förflyttas bakåt i tiden. Värmen från ugnen är påtaglig och ett flertal maskiner snurrar och dunkar. På varsin sida av ugnarna finns två kolförråd som kan rymmer sex ton kol vardera.

Kerstin Ribers jobbar som eldare och för henne har arbetsdagen redan pågått några timmar. Som eldare gäller det att skyffla kol i ugnen och hålla koll på trycket i pannan. Den sitter ovanför ugnen och som rymmer fjorton tusen liter vatten. Ångan av det upphettade vattnet bildar ett tryck som sedan driver huvudmaskinen som snurrar båtens propeller. Även båtens el och värme produceras genom båtens ångkraftverk.

Det är hennes tredje dag som eldare på s/s Blidösund. Kerstin Ribers jobbar till vardags med textil och konst men kände att hon ville pröva på något nytt. Förra sommaren hoppade hon in extra som diskare på ångaren och blev sedan kvar. Under hösten och våren har hon gått som lärling till eldare.

– Man ser tydligt vad som händer och kan följa vägen från ugnen, till trycket i pannan genom rören och ut till cylindrarna som rör propellern. Det är roligt med ett fysiskt arbete och så är det trevlig stämning, säger Kerstin Ribers.

Här nere finns även Totte Zackrisson, maskinist och tidigare eldare. Tillsammans är de ansvariga för maskindriften på båten. Man är alltid minst en i maskinrummet berättar hon, och befäster att det är ett teamjobb mellan maskinist och eldare.

 – Maskinen är en dubbelverkande conpound ångmaskin av flodman konstruktion säger maskinisten Totte Zackrisson, helt kort och hivar upp två biffar på en spade som sedan åker in i kolugnen. En stund senare kommer de ut brinnande. Ångbåtsbiffen är en stor favorit bland passagerarna och har funnits med lika länge som båten.

s/s Blidösund firar 100 år i år och mycket är samma som i början av seklet. Då startade man Blidösundsbolaget för att konkurrera mot Waxholmsbolaget höga priser. Kapten Per Hammarkvist beskriver Blidösund som ett levande museum i full drift, och det vackraste man kan se i en skärgård. Med hjälp av maskintelegrafen skickar han order ned till maskinrummet om hur han vill att båten ska manövrera. Han säger att det inte är det enklaste att vara eldare:

IMG_7740.jpg
IMG_7923.jpg
IMG_7643.jpg

– Det som ett hårt jobb och en konst att kunna elda rätt med optimal kolförbränning. Många andra har bytt till Dieselmotor men jag tycker det är bra att Blidan fortsätter som hon alltid gjort. Koleldningen är en del av en total upplevelse, och uppskattas av många, säger han

Maskinrummet är öppet under hela resan för passagerare att besöka, något som uppskattas av både Kerstin Ribers och passagerarna. Allt från ett gäng medelålders maskiningenjörer till en familj som firar dotterns 20-årsdag är nere och tittar, lyssnar och svettas. Kerstin Ribers förklarar och pekar efter bästa förmåga men måste plötsligt avbryta för att skyffla in lite mer kol.

Passagerarna Mari och Thomas Hemmingsson står på däck och lapar sol men ska snart ned och titta. De beskriver det som levande kulturhistoria och ett sätt att turista i sin egen stad.

– Det är en extra bonus att man kan gå ned i maskinrummet och se hur det funkar. När Tomas fick reda på att man kunde gå ned blev han som en femåring, säger Mari Hemmingsson. 

Skrivet och fotograferat för Södermalmsnytt. 

IMG_8482.jpg

IMG_1928colin2.jpg

Från Änglagård till arenafest

 Colin Nutley är engelsmannen som genom sina filmer skildrat Sverige och svenskarna som ingen annan. När frågan kom att regissera invigningen av Friends arena var det barnen som fick honom att tacka ja och leda det mest påkostade eventet i Sveriges historia.

Invigningen av den svenska nationalarenan är det största och mest påkostade event som hittills gjorts i Sverige. Budgeten låg på omkring 50 miljoner kronor. Föreställningen skulle visa "det svenska" och gick under namnet ”Svenska ögonblick”, ett namn regissören Colin Nutley inte själv bestämt, utan gissar att det var reklambyråns påhitt. Han tror att valet föll på honom eftersom han enligt många har ett särskilt ”öga för svenskarna”. Eventet var något som låg utanför regissörens bekvämlighetszon och efter att ha vägt för- och nackdelarna mot varandra var det barnen som fick avgöra. Alla tre tyckte att han skulle göra det. 

– I min ålder är man inte så orolig för problemen längre, om inte jag gör det blir det någon annan. Så då det kan lika gärna vara jag.

Tidigt i processen var Colin Nutley bestämd på några punkter. Det skulle inte vara tusentals viftande svenska flaggor eller barnkörer som sjöng nationalsången.

– I Sverige har vi flaggan på verandan, inte i sådana här sammanhang. Det funkar helt enkelt inte. Vill du beröra svenskarna så gör det med Astrid Lindgren, säger Colin Nutley. 

Sagt och gjort, i ett nummer fylldes arenan av Astrid Lindgrens röst ackompanjerad av en scen ur Ronja Rövardotter.

Det var svensk musik som skulle vara föreställningens röda tråd och som skulle leda publiken genom showen. Enligt Colin Nutley har Sverige gott om musik att vara stolt över, även om det inte på något sätt var meningen att visa upp all svensk musik. 

IMG_1928colin.jpg

– Det hade varit omöjligt. Jag insåg ganska snart att uppdraget var en ”lose-lose situation”, där man aldrig kan göra alla glada. Det var många som vi ville ha med, men som var upptagna på annat håll, berättar han. 

Bröt ny mark

Colin Nutley var som regissör en del i teamet från eventbolaget Eventum. Eventbolaget fick uppdraget att producera invigningen hösten 2011 och i mars hoppade Colin Nutley på tåget. Marie Karlsson är projektledare på Eventum och berättar att en stor utmaning var att ingenting liknande tidigare gjorts, dels för att det var frågan om ett nybygge, men också för att arenan är större än allt annat i Sverige.

– Gör man ett event i Globen så finns det massor av kunskap och erfarenhet man kan luta sig mot, det gjorde det inte här, säger hon.

Arbetet med Colin Nutley skilde sig också från sättet som de brukar arbeta med event, då man först planerar, beslutar och sedan producerar. I stället gjordes mycket av arbetet parallellt.

– Colin var med under repetitionerna och vässade numren hela tiden och hittade nya höjder, ända fram till själva invigningsdagen.

Även Friends Arena är nöjda med invigningen och valet av Colin Nutley.

– Vi har fått en bra start och har satt arenan på kartan, säger Malin Sparf Rydberg, kommunikationschef på Friends arena.

Colin Nutley liknar arbetet med invigningen med att leda en armé, med oräkneliga möten och kompromisser.

En stor del av arbetet har varit att försöka hålla ihop en stor grupp av kreativa människor och att få dem att jobba mot ett och samma mål.

– Regissörens roll är i slutändan att få det att funka. Att ha en överblick och kontakt med de inblandade, och ge support. Alla måste ges möjlighet och förutsättning att göra sitt bästa, berättar han.

IMG_1810-2colin3.jpg

Oväntade lösningar

Colin Nutley berättar att en stor skillnad mellan att regissera långfilm och event är att inte ha total kontroll över det slutgiltiga resultatet. Event liknar mer att regissera teater: när föreställningen börjar så släpper man kontrollen.

– I det här fallet var jag som regissör ändå med under showen och kollade så allt funkade. Vi hade vissa ”panikknappar” vi kunde trycka på om något skulle gå snett, berättar han.

Valet att låta musiken leda föreställningen, och inte en konferencier, gjorde inte övergångarna mellan artisterna lättare. Ett stort arbete var att sy ihop akterna.

– Kvällen före invigningen märkte vi att Roxette inte hann upp med sitt sexmannaband efter att Tommy Körberg var färdig. Då ringde jag prima ballerinan Anneli Alhanko som driver dansskolan Base 23 och förklarade situationen. Dagen efter kom hon och två ballerinor till arenan. De repeterade på förmiddagen och gjorde sedan ett fantastiskt dansnummer på kvällen. Det gav också Roxette tid att komma upp på scenen.

När man kombinerar olika musikgenrer uppstår en del oförutsägbara situationer, berättar Colin Nutley. Har man med hårdrocksbandet Mustasch, är pyroteknik en självklarhet. Något som producerar mängder av aska. Tillsammans med en stor symfoniorkester med instrument som kostar en förmögenhet så är det upplagt för komplikationer. Efter repetitionerna satt en person i fyra timmar och rengjorde instrumenten. 

Nu ser Colin Nutley framåt och tycker det är skönt att återvända till vardagen bakom kameran, och i april börjar inspelningen av den nya filmen ”Medicinen”. Han berättar att det han framför allt bär med sig från arenainvigningen är alla nya bekantskaper med trevliga och kunniga människor, samt tillräckligt med anekdoter till att fylla en hel bok.

För tidningen Event & Expo.

 


 

Behandlingshem utan väggar

Ungplan Målet i Malmö söker upp ungdomar på deras egen hemmaplan –och hjälper på deras egna villkor. De vill inte bestämma över sina klienter utan försöker hitta lösningen och målet tillsammans med varje individ. 

Ungplan Målet ligger strax utanför centrala Malmö, ett stenkast från travbanan Jägersro. Det är en del av Aleris ungdomssektion ”Ungplan” som hjälper unga med psykosocial problematik. Den som hälsar på i Målets lokaler möts av ett stort personalrum. Ett tiotal personer arbetar på bärbara datorer. Men var är ungdomarna?

ungplan01.jpg

 

– Jag brukar säga att vi är ett behandlingshem utan väggar, säger Petter Ulmert och hälsar med ett fast handslag.

Petter Ulmert är ungdomscoach på Målet. Även om Målet arbetar på uppdrag av socialtjänsten så slår han fast att det är den unge som är kunden. Petter och hans kolleger arbetar ute i den unga personens vardag och verklighet. De lägger stor vikt vid att förstå deras situation, och anpassar sig sedan efter den, och inte tvärtom. 

Efter tio minuters bilfärd är vi framme vid Petter Ulmerts första klientbesök. Muhamed Ahmed är 24 år och har haft Petter som coach sedan mars 2011. Han öppnar garagedörren till Holmgrens VVS och hälsar glatt. Vi går förbi en vägg fylld med verktyg och en gammal tvättmaskin, in till fikarummet där chefen Jan Holmgren precis hällt upp kaffe. Under en åtta månaders praktik har Muhamed arbetat med att åka runt till folk och laga läckor, fixa stopp i rör och dra åt droppande kranar. Ett jobb som han trivs med, och Jan Holmgren är också nöjd med Muhamed. Så nöjd att det ledde till en anställning. Han har tidigare haft ungdomar från Målet på praktik, men detta är första gången han anställer någon. Innan Muhamed hamnade på Holmgrens VVS prövade han flera olika praktikplatser, bland annat på restaurang, utan att någon kändes bra. Men till slut blev det jackpott. Muhamed väntar fortfarande på att få tillbaka sitt körkort som blev indraget under 2,5 år. Något som kommer underlätta arbetet eftersom Muhamed då kommer kunna åka i sin egen bil. 

 

– Förut var jag ute och gjorde en massa dumheter, men när jag träffade min flickvän bestämde jag mig för att bättra mig. Med hjälp av Målet fick jag en praktikplats som rörmokare. Här träffar jag folk som blir glada av att träffa mig och jag får fixa problem, berättar Muhamed Ahmed.

ungplan03.jpg

 

Målets personal har till skillnad från socialtjänsten ingen möjlighet att besluta över sina klienters tillvaro. Insatsen är frivillig och viljan till förändring ska komma från den unge. 

 

– Många av dem vi hjälper är misstänksamma mot socialtjänst och andra myndigheter, det hjälper oss i relationen med ungdomarna att vi inte kommer besluta över – utan bara stödja – dem, berättar Petter Ulmert.

 

 Petter Ulmerts liknar Målets relationsbyggande arbete med hur man i vanliga livet gör när man bygger relationer vänner emellan. 

 

– Som i alla relationer är det svårare i början att ställa krav. Men har man känt varandra ett tag så kan man säga ifrån, säga precis det som personen behöver höra för att göra en förändring, säger Petter Ulmert.

 

ungplan02.jpg

Under Ungplans tak, parallellt med Målet finns även ”Ungplan Ensamkommande”, som hjälper ensamkommande flyktingungdomar. Jonas Liljegren arbetar med dem som fått permanent uppehållstillstånd. Han berättar att trots att det är stora skillnader på de personer som kommit hit som flyktingar och de med psykosociala problem så är coachernas hjälpande arbete likt. Personlig kontakt och klientens insikt om att personalen är där för deras skull är avgörande.

 

– Många av flyktingungdomarna som kommer hit blir frustrerade när deras öde plötsligt hamnar i händerna på Migrationsverket, skolan och andra myndigheter. De har ofta kämpat för sitt liv för att komma hit, helt beroende av sin egen drivkraft. De vill ut och arbeta direkt, för att kunna skicka pengar till familj och betala skulder till människosmugglare. Vi försöker få dem att förstå att de måste läsa in motsvarande grundskola och gymnasium innan dem kan börja arbeta, säger Jonas Liljegren.

 

Med metoden ”systematiskt förhållningssätt” förklarar coacherna hur samhället fungerar i helhet och som ett system. Genom att förstå att alla är en del i någonting större, får man klienterna att förstå sin egen tillvaro. Enligt Petter Ulmert är det något som kan minska frustrationen och också leda till att hitta nya lösningar.

 

– Många som kommer till oss har länge fått höra att det är de som är problem. Vi förklarar att det är sammanhangen som är problemen. Genom att göra andra val och att välja att vara i andra situationer så hjälper vi ungdomen att förstå att det inte är de som är problemet.

 

 

För tidningen HVB & LSS Världen.