Text & Bild

Kerstin eldar på sommaren

Svett och sot är Kerstin Ribers vardag som eldare s/s Blidösund, ett tungt jobb som sköts på samma sätt som i början på seklet.

På kajen nedanför slottet skiner eftermiddagssolen och passagerarna trängs för att komma på. Ombord väntar kall öl i serveringen eller trerätters middag i restaurangen. Ett sista test av ljudet för jazzkonserten som snart ska börja. För den som någon gång undrat hur en ångbåt fungerar, och har fungerat de senaste hundra åren kan man som besökare klättra ned i maskinrummet och se själv.

Att vara i maskinrummet är som att förflyttas bakåt i tiden. Värmen från ugnen är påtaglig och ett flertal maskiner snurrar och dunkar. På varsin sida av ugnarna finns två kolförråd som kan rymmer sex ton kol vardera.

Kerstin Ribers jobbar som eldare och för henne har arbetsdagen redan pågått några timmar. Som eldare gäller det att skyffla kol i ugnen och hålla koll på trycket i pannan. Den sitter ovanför ugnen och som rymmer fjorton tusen liter vatten. Ångan av det upphettade vattnet bildar ett tryck som sedan driver huvudmaskinen som snurrar båtens propeller. Även båtens el och värme produceras genom båtens ångkraftverk.

Det är hennes tredje dag som eldare på s/s Blidösund. Kerstin Ribers jobbar till vardags med textil och konst men kände att hon ville pröva på något nytt. Förra sommaren hoppade hon in extra som diskare på ångaren och blev sedan kvar. Under hösten och våren har hon gått som lärling till eldare.

– Man ser tydligt vad som händer och kan följa vägen från ugnen, till trycket i pannan genom rören och ut till cylindrarna som rör propellern. Det är roligt med ett fysiskt arbete och så är det trevlig stämning, säger Kerstin Ribers.

Här nere finns även Totte Zackrisson, maskinist och tidigare eldare. Tillsammans är de ansvariga för maskindriften på båten. Man är alltid minst en i maskinrummet berättar hon, och befäster att det är ett teamjobb mellan maskinist och eldare.

– Maskinen är en dubbelverkande conpound ångmaskin av flodman konstruktion säger maskinisten Totte Zackrisson, helt kort och hivar upp två biffar på en spade som sedan åker in i kolugnen. En stund senare kommer de ut brinnande. Ångbåtsbiffen är en stor favorit bland passagerarna och har funnits med lika länge som båten.

s/s Blidösund firar 100 år i år och mycket är samma som i början av seklet. Då startade man Blidösundsbolaget för att konkurrera mot Waxholmsbolaget höga priser. Kapten Per Hammarkvist beskriver Blidösund som ett levande museum i full drift, och det vackraste man kan se i en skärgård. Med hjälp av maskintelegrafen skickar han order ned till maskinrummet om hur han vill att båten ska manövrera. Han säger att det inte är det enklaste att vara eldare:

– Det som ett hårt jobb och en konst att kunna elda rätt med optimal kolförbränning. Många andra har bytt till Dieselmotor men jag tycker det är bra att Blidan fortsätter som hon alltid gjort. Koleldningen är en del av en total upplevelse, och uppskattas av många, säger han

Maskinrummet är öppet under hela resan för passagerare att besöka, något som uppskattas av både Kerstin Ribers och passagerarna. Allt från ett gäng medelålders maskiningenjörer till en familj som firar dotterns 20-årsdag är nere och tittar, lyssnar och svettas. Kerstin Ribers förklarar och pekar efter bästa förmåga men måste plötsligt avbryta för att skyffla in lite mer kol.

Passagerarna Mari och Thomas Hemmingsson står på däck och lapar sol men ska snart ned och titta. De beskriver det som levande kulturhistoria och ett sätt att turista i sin egen stad.

– Det är en extra bonus att man kan gå ned i maskinrummet och se hur det funkar. När Tomas fick reda på att man kunde gå ned blev han som en femåring, säger Mari Hemmingsson.

publicerat i Södermalmsnytt, juni 2011

Nu älskar vi att springa tillsammans

Intresset för löpning har exploderat de senaste åren. Loppen slår deltagarrekord och folk hittar ständigt nya träningsformer. Runday består av tre löparentusiaster som bestämde sig för att haka på trenden och skapa en löpargrupp.

– Kom igen nu! Ni fuskar väl inte med vilan? Lisa Nauclér peppar deltagarna som kommit till dagens träning i Karlbergsparken. I dag tränar de ”supertusingar”, en övning där man springer intervaller. Först 100 meter, sedan jogga lugnt 100 meter. Sedan stegrar man löpsträckan succesivt upp till 400 meter.
Runday är en av flera nystartade löpgrupper. Löpar-entusiasterna Charlotte Karlsson och Lisa Nauclér bestämde sig för att försöka öka löpglädjen bland stadens motionärer. De tog sedan kontakt med kompisen Linn Modin och bestämde sig för att starta en löpgrupp. Under namnet Runday har de ett träningspass i veckan. På schemat står löpteknik och mer avancerade övningar. I sommar har de också bjudit in Markus Stålbom, expert på löpteknik.
– När man är ute och springer ser man många som springer ensamma, samtidigt var det många på jobbet som hade svårt att komma i gång och frågade hur man skulle göra, säger Charlotte Karlsson.
Hon tror att de flesta springer för att det är en enkel träningsform och inte för att de brinner för det.
– När inte intresset finns är det svårare att lära sig, det är samma sak för mig med yoga, säger Charlotte Karlsson och skrattar.

Uppåt sedan 2005

Under flera år har stockholmarna börjat springa allt mer. Mattias Söderberg har jobbat på Lidingöloppets kansli sedan 1998 och märkt av medborgarnas stadigt uppåtgående intresse för löpning de senaste åren:
– Det har pekat uppåt sedan 2005. Lidingöloppet var fulltecknat förra året och det har det inte varit tidigare. Han tror att det handlar om att man i dag är mer medveten om hälsa och att det är en relativt billig sport som alla kan utöva.
– På 80-talet var förra löparboomen, ”maratonflugan”, då var det färre som gjorde det mer seriöst. I dag tror jag folk gör det hellre än bra.
Lisa Nauclér förklarar att man pressar sig själv mycket mer när man springer med andra, något som flera av deltagarna håller med om:
– Det är ett lätt och socialt sätt att träna och bra att man pushar sig själv mer när det är så många som springer. Det är också bra med en fast tid varje vecka, annars blir det typ en gång per årstid säger Fredrik Beskow som hittade gruppen genom sin brors flickvän. Han tog med sig kompisen Henrik Backman:
– Jag har benhinneinflammation och de ger mig tips på hur jag ska träna för att inte skada mig mer. Sen får man ha vilket tempo man vill, vilket är skönt.
Båda två jobbar som programmerare och tycker att det är skönt att ha en bestämd tid som de kan lämna datorskärmarna.
Charlotte Karlsson är entusiastisk till det positiva gensvar som Runday har fått:
– Vi visste inte hur många som skulle komma när vi drog i gång måndagsträningarna men det har varit runt 50 deltagare ända sen starten, säger hon.

publicerat i Södermalmsnytt, juni 2011

Ta av dig skorna…

Diskussionerna på löpforumen går heta när man diskuterar den senaste trenden, barfotalöpning. Alla verkar överens om att fenomenet är här för att stanna.

De flesta av oss har under senare tiden hajjat till när vi sett joggare utan skor eller med något som liknar tåstrumpor på fötterna. Åsikterna går isär om detta är den nya trenden efter surdegshotellet eller något som vi alltid gjort och att det är den dämpade gummisulan som varit en fluga de senaste 50 åren.

Jerk Rönnols inspirerades som många andra av boken ”Born to run”, av amerikanen Christopher McDougall som kom ut för några månader sedan. Han beskriver det som att boken förespråkar framförallt långdistanslöpning, vegetarianism och barfotalöpning:

– Jag gör redan de två första sakerna så då var det ett enkelt val att börja med detta också, säger Jerk Rönnols.

Han försöker träna barfota en gång i veckan på Zinkensdamms IP. Då blir det korta sträckor på ungefär en kilometer. Det är framförallt som kompletterande träning till orientering och vanlig jogging som Jerk Rönnols springer barfota. Han berättar att i orienteringen använder man också skor med tunn sula med dobbar, av den enkla anledningen att det ska vara lätt att ta sig fram i skogen.

– Men jag är nog lite för harig för att springa barfota utanför banan, rädd för att springa på glas, säger Jerk Rönnols.

Han tror också att trenden kan vara någon sorts konsumtionskritik mot allt dyrare löpskor, något som Markus Stålbom, expert på belastning och rörelsemönster på företaget BGMS Analys håller med om:

– Folk har tröttnat på att behöva köpa nya skor varje år och upptäckt att vår egen kropp är konstruerad för att springa barfota, säger Markus Stålbom.

Han förklarar att kroppen inte känner av när man springer fel i dämpade skor. Detta kan resultera i skador eftersom man då inte rättar till sin löpteknik:

– Att springa i skor med mycket dämpning kan beskrivas som att sätta bedövningssprutor i fötterna. När du springer barfota känner du väldigt fort när du springer fel och får värk, säger han

Markus Stålbom rekommenderar att man ska börja eller sluta ett joggingpass med att springa barfota på något mjukt underlag, till exempel gräs.

Enligt Markus Stålbom är det viktigare med löpteknik än med vilka skor man använder. Att springa är något vi alltid gjort och när vi är små kan vi enkelt rätta till vårt löpsteg om vi springer fel, men det blir svårare med tiden.

– Den moderna löpstilen vi har idag med dämpade sulor har bara funnits i cirka 50 år, en relativt kort period. Nu har man börjat titta på hur man gjorde tidigare. Jag tror att man i framtiden kommer att springa med mycket mindre sula och dämpning, säger Markus Stålbom.

 

Tips om du ska springa barfota:

Ta det lugnt i början, spring korta sträckor på mjukt underlag i början eller efter träning.

Sätt inte i hälen först när du springer barfota.

Försök att hitta den rätta rytmen, lite snabbare än när du springer med dämpade skor.

Hållning, försök vara rak i ryggen och inte framåtlutad

Mer info om barfotalöpning:

Born to run, av Christopher McDougall

Youtube: sökord “Learning the skill of barefoot running”

Josefin wallraffade i niqab

Josefin Ahlström är Vasastadsförfattaren som wallraffat i heltäckande slöja. Lägg sedan till fallet av en sexköpande vd och du har debutromanen ”I niqab på Stureplan”.

Efter en semesterresa i Dubai med familjen fascinerades Josefin Ahlström av alla kvinnor som bar heltäckande slöja – niqaben. En helt annan bild än den vi är vana vis i Sverige, där niqaben fått mycket kritik och har diskuterats att förbjudas.

– De var eleganta med vackra handväskor och skor, och man kunde skymta det tillfixade håret under tyget. Jag kände direkt att det var något jag ville skriva om. När jag kom hem så beställde jag en på internet. Tillsammans med en kompis gick vi ut på stan i niqab. Det blev ett wallraffande experiment, säger Josefin Ahlström.

Hur gick det?

– Vi valde att gå ut på Östermalm eftersom det kändes mest ovanligt med niqab där, och upplevelsen var faktiskt väldigt obehagligt. Det var inte en enda som inte vände sig om och tokstirrade. kvinnor såg ut som de skulle spotta på en, män upp till 45 år tittade men inte med avsky. Äldre män blockerade vägen, de var rent av aggressiva. Jag tror folk kände att de hade rätt att glo.

Den andra influensen kom efter att ha läst en artikel om en börs-vd som hade köpt sex, och sedan fått sparken.

– Det fick mig att fundera över hur det hade gått till, hur han och hans familj hade hanterat situationen. Tillsammans med niqab-experimentet växte handlingen till boken fram.

Varför har du skrivit om en sexköpande börs-vd?

– Jag fascineras mycket av lögnen och hur det lätt blir en snöbollseffekt. När karaktären i boken går till en prostituerad är det ingenting han planerat utan är mer som ett infall. Jag har använt mig av ett ”tänk om” scenario och försökt tänka mig in hur han kan ha tänkt.

Boken utspelar sig i Stockholm, och det mesta av boken utspelar sig på Östermalm, hur valde du dina miljöer?

– Jag försöker anpassa tekniken ”gräv där du står” när jag skriver. Alla miljöer i boken finns på riktigt, så jag kan se dem framför mig. Jag växte upp i en entreprenörsfamilj så på det sättet kunde jag tänka mig in i huvudpersonernas värld. När jag skapat karaktärerna har jag plockat lite olika sidor av mig själv.

Du bor i Vasastan sedan 15 år tillbaka, hur kommer det sig att det blev Östermalm som boken utspelar sig på?

– Jag tycker Östermalm har fler excentriska figurer och miljöer, Vasastan är lite mer ”laid back”. Jag tror att börs-vd som jag läste om kom från Östermalm. Sen är det några Vasastadsmiljöer i boken också, till exempel Malmskillnadsgatan.

Du bor inte långt ifrån Malmskillnadsgatan, den ökända prostitutionsgatan, har du varit där och hämtat inspiration till boken?

– Det finns ju i inte mycket gatuprostitution kvar där, sedan lagen som gör det olagligt att köpa sex trädde i kraft. Förut hände det att när man på väg hemifrån Konsum kunde bli tillfrågad “vad tar du för en avsugning?”.  Från mitt fönster ser jag faktiskt också dagligen hur det pågår prostitution på kyrkogården. Så lite har jag sett när det förekommer sexhandel mitt i vardagen.

Hur är det att bo i Vasastan?

Jag gillar Vasastan och området där jag bor, precis vid Johannes kyrka har jag som en liten grön oas, härifrån kan jag röra mig överallt. Det känns som man är i mitten av stan och det är nära till skola och butiker. För mig är det viktigt att få en daglig dos av människor när jag sitter och skriver en hel dag, jag vill se folk i rörelse. Då är Vasastan perfekt, med många caféer. Jag växte upp på Gotland, där är det tvärtom, väldigt lugnt och lite folk förutom på sommaren.

publicerat i Södermalmsnytt, augusti 2011

Petri tar det iskallt i hettan

Drink, en dagens, öl eller mineralvatten. Vad du än föredrar är det en sak som inte får saknas på festen: Is. Petri Raikula är den som levererar.

Det är hett i luften och på Regeringsgatan trängs kostymer med turister. På nyheterna har man varnat för att solen idag är extra stark och bäst att undvika. Petri Raikula från Iscompaniet baxar ut två badkar ur bilen, följt av 200 kilo is. Han får gå i två omgångar och det är på gränsen att badkaren går in i hissen. Peter Sjögren firar sin sista dag på jobbet och har ordnat fest på takterrassen med inhyrt rockband och två badkar med is där ölen ska kylas.

– Förra gången jag hade fest så anlitade jag ett annat företag som kom med några små hinkar. Den här gången ville jag satsa stort och såg på hemsidan att man kunde hyra badkar med is, säger han.

Folket börjar droppa in på festen och alla blir lite exalterade när isbitarna rasslar ned i badkaret, ölen börjar stickas ned och reklamfilmskänslan börjar infinna sig.

– Alla har ju sett ”himlen är blå” och andra reklamfilmer med isbäddar, jag tror att dem har bidragit till att folk köper mer is idag, säger Petri Raikula.

Petri är ute på sin eftermiddagsrunda och har precis varit och levererat kolsyreis på Operakällaren. Han har kört is sedan mitten av 00-talet. Han trivs med jobbet och beskriver det som en blandning mellan att vara bud och träffa folk:

– Det är ett väldigt omväxlande jobb, folk tycker om att skämta och snacka när man kommer, det blir ofta kommentarer som ”här kommer coola killen”. Men det är bara roligt, är de nöjda så är jag nöjd.

Petri har även privat blivit den som tar med isen till festen, vilket uppskattas vid till exempel midsommarfirandet. Något han inte visste när han började var att jobbet skulle sporra hans kreativitet. Företaget levererar förutom isbitar även större isblock och skulpturer, samt anordnar företagsevent där man får skulptera själv. När Iscompaniets isskulptör  Kee C. Gawah stod och jobbade på ett event frågade Petri om han kunde pröva, sedan har han fortsatt och idag håller han i 80% av alla isskulpteringsevents som de håller i.

Varför ska man då köpa is, det är ju bara fryst vatten? är en fråga som Iscompaniet ofta får. Petri förklarar att det är skillnad på olika sorters is, isen de levererar är djupfryst och minus 42 grader, medan den is du gör hemma är full av syre och nollgradig. Det går att se på det vita i mitten på hemmabitarna.

– Många vill ha isen levererad en halvtimma innan festen börjar vilket kan vara lite onödigt när det tar rätt lång tid innan den smälter. Av det jag levererade idag kommer mycket hålla sig till imorgon utan problem, desto mer du har desto längre håller det sig, säger han.

Men man behöver kränga stora mängder för att gå runt som isföretag.

- Det handlar om att kunna erbjuda en stor kvantitet, man blir inte rik på att sälja is en vecka. Mycket av det vi levererar är till restauranger, butiker och catering, men privatpersoner som vill ha is ökar också. Innan gick de driftiga till Mcdonalds, när vi lanserade ”partyis” som levererar mindre påsar till butiker över hela Sverige har intresset ökat i takt med vetskapen om att det finns att köpa, säger Daniel Ekborg chef på Iscompaniet.

Högsäsongen för isförsäljningen är innan semestern när skolavslutningar och firmafester äger rum. Under juni kunde Petri ibland leverera ända fram till klockan tio på kvällen, och över 200 ton is kördes ut. Men trots en stigande trend säger Petri att vi fortfarande ligger långt efter resten av Europa och världen.

- Kommer man bara ner till Tyskland så finns det is på nästan varenda mack, i USA är det ännu mer, där har folk oftast en frysbox i bilen.

publicerat i Vi i Vasastan, juni 2011

Klubbande gitarrist och söderbo

Ola Nyström är gitarristen som hängt på Söder i över 30 år. Från en rullbandspelare på halvfart till scener runt om i Sverige.

Nitton år gammal flyttade Ola Nyström till Södermalm. Året var 1979 och Södermalm var redan då musikertätt och en plats som lockade till sig kreativa människor. Musikintresset hade börjat vid elva års ålder då han lånade brorsans gitarr och körde Rolling Stones på rullband.

– Jag sänkte hastigheten på rullbandspelaren till halva hastigheten och tog ut Keith Richards gitarrspel. Sedan dess har jag spelat, säger han.

Ola Nyström började spela i bandet Calcutta Transfer och körde buss två dagar i veckan som försörjning.

– Jag tror det varit svårt att göra samma sak idag, det är för dyra hyror på Söder. I min första lägenhet kunde jag gå ned i tunnelbanan och spela ihop till hyran, berättar han.

Även om det blivit dyrare säger Ola att det hänt väldigt mycket positivt inom Södermalms krog- och uteliv.

– Idag finns det otroligt många fler ställen att gå till, och det är väldigt många fler som går ut och äter. På min tid var det mest pilsnerfik och grötkaféer, även om jag kan sakna dem också.

Ola Nyström hade sprungit på Stefan Sundström på flera olika ställen runt om i stan under åttiotalet, tillsammans med bandet Apache kompade de Sundström på scenen. Under 90-talet var Ola Nyström och vänner frekventa besökare på restaurang Kvarnen på Tjärhovsgatan. Där träffade de Magnus Carlson, Niko Röhlcke och Thomas Sundgren. De hade gästat på scenen med Sundström Apache tidigare, och 1995 slog de sig ihop med Apache, bandet Weeping Willows var fött. Bandet började med Elvis och Roy Orbison covers på fester och andra tillställningar, 1997 kom första skivan Broken Promise Land med egenskrivna låtar.

Weeping Willows spelade något annat än det 90-talets stockholmare var vana vid, med influenser av rockabilly, Roy Orbison och country.– Country var närmast ett skällsord som folk likställde med dansband så det var viktigt för oss att visa att vi var seriösa när vi uppträdde, säger Ola Nyström. Enhetliga kostymer och allvar var några av Weeping Willows signum.

Ola Nyström har under vissa tider haft ett jobb vid sidan av musiken. Nu på Stadsmissionen. Han tycker klimatet har hårdnat för de som är mest utsatta i samband med den utförsäljning av hyresrätter som sker runt om i staden.

- Utförsäljningen av hyresrätten gör att bostadsrättsföreningarna ser stora pengar i att kunna vräka någon som inte kan betala hyran och sedan sälja lägenheten, säger Ola Nyström.

Vid år 2002 började Ola Nyström spela med ska-bandet Club Killers, ett femtonmannaband med klubb en gång i månaden. De har under åren blivit kända för att leverera en av Stockholms bästa klubbar. De har tidigare huserat på Debaser men på senare tid flyttat till Strand.Under åren har Ola Nyström byggt upp ett stort nätverk av musiker och artister. När Marie Laveau frågade om han och Martin Hederos från Soundtrack of our lives ville ha en klubb så svarade de ja direkt. På ”Måndagsmötet” bjuder de in en hemlig gäst en måndag i månaden som de spelar tillsammans med. Klubben tar paus under sommaren men planerar fortsätta under hösten.

publicerat i Södermalmsnytt, juni 2011